Vad surar jag för?!
Kändes som att jag satt och tyckte synd om mig själv för att jag är förkyld på lovet(?!)
Läste nyss en blogg, om "vimmelmamman" som väntar på sina besked, hon har cancer. hennes rädsla för hennes ovissa framtid. För henne är det bara att försöka tänka, "imorgon är en annan dag, jag kanse mår bättre imorgon, jag kanske blir frisk"!
Jag däremot, eller någon annan med småproblem... är inte ens i närheten av den känslan.
Jag blir så oerhört tagen, ledsen av det hon skriver och måste fortsätta läsa. Jag tänkte på det igår också,och idag! Idag är det exakt 6år sedan min mormor gick bort i cancer. Det känns som igår och jag spelar upp det sista mötet i huvudet som jag hade med henne, gång på gång. Hon var så liten. Så sjuk, hon såg inte ut som min mormor längre, hon bara försvann, det fanns knappt något kvar av henne och bara någon dag senare så fanns hon inte kvar på denna jord. Det är orättvist att jag inte kan förstå varför på något sätt. Hur denna underbara människa skulle få lida så fruktansvärt! :´( Det är det värsta och att man inte kan göra någonting alls åt det. Jag känner mig så hjälplös!!
Nej nu får jag skärpa mig! Det är inte ett dugg synd om mig, ingenstans! Men om dessa verkligen på riktigt sjuka människor, Jag ger dom en tanke!
Livet är som en balansgång på en tunn, tunn lina... man går aldrig riktigt säker. Kanske tar vinden tag i dig, ibland har du tur men någon gång vänder vindarna och sedan finns du aldrig mer... lev livet idag, vänta inte! <3
Bli inte deprimedade nu bara, jag ville bara ha sagt at vi inte ska se allting så negativt. och leva i stället, till fullo! Vi lever ju bara en gång, så ta vara på den tid du får!
Kärlek!
Läste nyss en blogg, om "vimmelmamman" som väntar på sina besked, hon har cancer. hennes rädsla för hennes ovissa framtid. För henne är det bara att försöka tänka, "imorgon är en annan dag, jag kanse mår bättre imorgon, jag kanske blir frisk"!
Jag däremot, eller någon annan med småproblem... är inte ens i närheten av den känslan.
Jag blir så oerhört tagen, ledsen av det hon skriver och måste fortsätta läsa. Jag tänkte på det igår också,och idag! Idag är det exakt 6år sedan min mormor gick bort i cancer. Det känns som igår och jag spelar upp det sista mötet i huvudet som jag hade med henne, gång på gång. Hon var så liten. Så sjuk, hon såg inte ut som min mormor längre, hon bara försvann, det fanns knappt något kvar av henne och bara någon dag senare så fanns hon inte kvar på denna jord. Det är orättvist att jag inte kan förstå varför på något sätt. Hur denna underbara människa skulle få lida så fruktansvärt! :´( Det är det värsta och att man inte kan göra någonting alls åt det. Jag känner mig så hjälplös!!
Nej nu får jag skärpa mig! Det är inte ett dugg synd om mig, ingenstans! Men om dessa verkligen på riktigt sjuka människor, Jag ger dom en tanke!
Livet är som en balansgång på en tunn, tunn lina... man går aldrig riktigt säker. Kanske tar vinden tag i dig, ibland har du tur men någon gång vänder vindarna och sedan finns du aldrig mer... lev livet idag, vänta inte! <3
Bli inte deprimedade nu bara, jag ville bara ha sagt at vi inte ska se allting så negativt. och leva i stället, till fullo! Vi lever ju bara en gång, så ta vara på den tid du får!
Kärlek!
Kommentarer
Trackback
