Det gör fortfarande ont att vara utan dig...
Det tar på en, att se fotona på en själv och sin familj som stått i hennes hyllor komma tillbaka, hem till mig, i en liten flyttkartong. Fotoalbumen med alla minnen, tyget och garnet som alltid var något av det viktigaste i hennes liv, det tillhör nu mig. Det spelar ingen roll att det var snart sju år sedan hon lämnade oss, min kära, underbara, alldeles perfekta mormor. Minnena tillsammans med henne kommer alltid att finnas kvar, lika starka nu som alltid. Jag kommer ihåg hennes röst och hennes parfym, hur hon såg ut när hon var frisk och lycklig. Det är precis de minnena jag är så oerhört glad över att jag har, och så många fina minnen har vi ändå tillsammans trots att tiden med henne blev oväntat kort.
Idag kom flyttlådan hem till mig tillsammans med min mamma som städat ut min mormors hem efter att nu också hennes man inte finns kvar i livet. Det är sorgligt. Precis det som hände den sista gången jag träffade min mormor splades upp i mitt huvud. Den dagen fick jag med mig en låda med min mormors garn, jag var tolv år och jag visade min tacksamhet med ett fejkat leende. Jag ville vara glad, men hur kunde jag vara glad när jag viste om sanningen. Det var som ett minne från henne. Hon viste att det var sista gången vi sågs. Det sista jag sa till henne var hejdå, det sista hon sa till mig var hejdå. Det var verkligen på riktigt, mitt hejdå var verkligen ett hejdå. Därför är jag ledsen nu, det är okej, det är bra att gråta litegrann någongång. Nu mår jag bra och det gjorde jag innan också! :)
